När Lill-Babs kom till..

Ensamheten är många -men själv..
Ensam när man är två eller fler
Ensamheten är olik..den också ..likadant för alla
Damen på busshållplatsen, Mannen med dvdfilmer i handen,jag medelålders hem- till- Landskronalängtande , de med besvär upprätthållande coolimage-pojkarna och flickorna från högstadiet.. pratar skrattar fnissar och viskar.. ensamma tillsammans.

. I’m singing in the rain.. I’m singing in the rain….flickrösten tystnar, tittar uppfordrande på de andra ..-vad???
Damen fyller på…What a glorious feeling
Normbrott av den svårare arten.... du skall icke sjunga nykter i okänt sällskap… ..snudd på kriminellt.
Nytt bränsle på fnissbrasan… kolla hon… (man kan säga hon… man får det…)

Damen har inte förstått sin förseelse. Vänder sitt ansikte mot mig och giver mig..ett leende… ett stort varmt..

Min man var musiker..Han spelade med Simon Brehm..
Då närdet var andra tider.. allt var lättare fast så svårt..ändå..
men jag vill inte ha det ogjort.. att åka med och se… det såg så härligt och fint ut när de spelade och sjöng.
Men det var mycket som folk inte tror..mer än man tror… I’m laughing at clouds
Huvudet gungar i takt..
Jag ler tillbaka, nickar, hmmar och sånt man gör i ett samtal med en obekant människa på en busshållsplats på Helsingborgs Manhattan

Ännu leende… -and i’m ready for love..
Gentlemannen brevid skruvar oroligt på sig.. uppenbarligen inte lika ready..

Du ,säger damen … Min man var musiker..Han spelade med Simon Brehm . Det var en härlig tid. Fast svår .. men jag vill inte ha det ogjort.. nynnar…stampar takten lite lätt..
Jag var med när Lill-Babs kom till..säger hon ..helt apropå..

Kom till… den obefläckade avlelsen eller den traditionella processen..många möjliga tolkningar far genom mitt huvud som efter dagens lektioner är storlek 62 inuti men 56 utanpå..
Min man var musiker säger hon igen.. han jobbade med Simon Brehm. Jag var med när Lill-Babs kom till.. Min hjärna har nu förstått att hon berättar om den förmodligen magiska födelsen av Lill-Babs som produkt/stjärna/ fenomen . Hennes glädje är inte att ta miste på. Flickfnissen har tystnat och de blivande bussresenärerna ser nu besvärade ut.
Så enkelt om damen bara hade brutit foten eller i alla fall inte brutit mot den oskrivna regeln om samtal i busskur.. Förvirrade människor är alla presumtivt farliga och skall som sådana icke bevärdigas med blick eller annat som kan verka kontaktönskande. Detta vet vi säkert eftersom vi läst löpsedlar.

Damen är glad.. riktigt glad ..värmen i hennes ögon går inte att ta miste på när hon ännu en gång berättar om sin man..om Simon ..och hur det var när Lill-Babs kom till..
Hon avbryter sig och verkar för en sekund alldeles klar.. Våren är tidig i år..säger hon.. Det är synd att man ska vara ensam då.
Bussen syns borta i svängen och alla andas ut. Damen gnolar vidare och hennes melodi har vi nog alla med oss när vi tar oss emot Knutpunkten..
The sun's in my heart..and I'm ready for love