Carpe Diem!

Faktiskt!

Har i veckan fått erfara hur snabbt allting kan förändras, och för dig, aldrig bli detsamma igen..

Det händer väl dagligen tänker du..

Jo, det är sant men jag tänkte på ett lite djupare plan.

Under semesterresan hamnade vi, en av de två soldagar vi fick, mitt i ett csi-liknande scenario.

Fotografer, poliser kring en avliden kvinna på stranden. Runt detta en hop stirrande människor som alldeles ohämmat tog del av det som hände. Någon låg på en luftmadrass i vattnet och glodde som om det var på tv medan andra rökte, tuggade och babblade ..

Obehagligt är årets understatement.

Vem kvinnan var och vad som hänt vet jag inte, men 10 minuter efter att det vita skynket lagts över henne, avspärrningsplasten tagits bort och ambulansmän transporterat henne vidare, kom en barnfamilj skrattande och stojande och tog plats med sitt parasoll och sina handdukar exakt på den plats där kroppen nyss legat .

Ingen som inte var där en kvart tidigare kunde ana att någons liv var till ända, att någon anhörigs värld rasat - utan allt snurrade på som om ingenting hänt.

När vi sedan kom till vårt hem ljuva hem, låg ett brev på bordet med besked av den sort man vet ska komma men ändå inte vill förstå.

Min mormor tyckte att hennes 87 födelsedagar var tillräckligt och somnade in.

Ett långt och på många sätt ganska hårt liv. Från Arbetsläger under andra världskriget till flyktingförläggning på Citadellet, sedan hårt arbete ända fram till pensionen. Överallt där någon behövde hjälp fanns hon . Mottot var Kan man, ska man och man kan.

Under detta liv fick hon också begrava tre av sina fyra barn. Två av dem, mina morbröder, dog vid förlossningen och den enda dottern, min mor, gick bort i cancer vid 55.

En stark kvinna var hon, mormor Marta, som aldrig en gång beklagade sig över sitt öde utan såg en möjlighet i allt.

Det känns märkligt...tomt... men mottot är kvar

Kan man, ska man och man kan!

PS! Ring mormor!