ser du stjärnan..

5 dagar kvar..tills fannyoalexanderstajlingen skall vara genomförd... kommer inte ett lyckas den här gången heller. Eftersom detta stadie i residensets varande är okänt för alla, och bara finns fiktivt i min tankevärld, är det bara jag som är besviken
De andra märker att det det är precis som det brukar..
Granen , den oäkta och ifrågasatt miljövänliga , står där , ganska rakt,iklädd
kulor av div karaktär.. dock flest sfäriska
småå figurer som antas vara juliga; änglar kottar och snögubbar
ett antal elförbrukande ljuspunkter som dock i brist på förgreningskontakt..eller ev brist på uttag (bagarens barn äter brända bullar och i elektrikerns hem ..) olyser ännu.
Tydliga spår av förra årets kattrally syns på höger sida ..mer ...än på den vänstra
Överallt står påbörjade projektlådor men the lady of the house fick igår afton ..blingblingallergi.. intolerans i alla former är ett otyg men .. Lådorna åker upp på el vindo igen efter dagens föreläsning kring bedömningsanalyser..
Julen blir alltså -nästan-blingfri med märklig gran , mycket stearin .. en och annan paket till tonöringar och gäster

Hoppla... glömde att de vill ha mat också.. erkänner att det vill jag också..
Det blir alltså ett köpamatmaraton i afton eller möjligen i morgon
lista...måste skriva en lista... alla har något de inte vill vara utan..
vara utan är det många som får i jul..

Hur mycket skuldkänslor har man inte för det..
många många trasiga ungar väntar på årets jävligaste helg samtidigt som andra har glitter i ögonen mellan advent och knut..
knut kan man slå på sig själv för att försöka förändra.. rädda alla kan ingen men
..rädda barnen, malvan,röda korset, alumaförsäljarna- köp en – eller sju- almanackor i julklapp-lika väl som en ovinst på triss- bjud in någon ensam bekant-presumtiv vän,
..kanske kan du göra något lite för någon..
....någon får det kanske lite lättare

Någon skulle kunna vara du
blinka bort blinget och se vad du kan kan göra.. det blir kanske den bästa julklapp du fått
nu väntar malmö...
och bedömninganalyser..intressant..såvitt jag kan bedöma..

bifogar vad jag kallar kram
symbolic from me to you..

THIS WOMAN IN THE VIDEO FOUND THIS LION INJURED IN THE FOREST READY TO DIE.SHE TOOK THE LION WITH HER AND NURSED THE LION BACK TO HEALTH. WHEN THELION WAS BETTER SHE MADE ARRANGEMENTS WITH A ZOO TO TAKE THE LION ANDGIVE IT A NEW AND HAPPY HOME.THIS VIDEO WAS TAKEN WHEN THE WOMAN AFTER SOME TIME WENT TO GO VISIT THELION TO SEE HOW HE WAS DOING.WATCH THE LION'S REACTION WHEN HE SEES HER. AMAZING!!!!!

Carpe Diem!

Faktiskt!

Har i veckan fått erfara hur snabbt allting kan förändras, och för dig, aldrig bli detsamma igen..

Det händer väl dagligen tänker du..

Jo, det är sant men jag tänkte på ett lite djupare plan.

Under semesterresan hamnade vi, en av de två soldagar vi fick, mitt i ett csi-liknande scenario.

Fotografer, poliser kring en avliden kvinna på stranden. Runt detta en hop stirrande människor som alldeles ohämmat tog del av det som hände. Någon låg på en luftmadrass i vattnet och glodde som om det var på tv medan andra rökte, tuggade och babblade ..

Obehagligt är årets understatement.

Vem kvinnan var och vad som hänt vet jag inte, men 10 minuter efter att det vita skynket lagts över henne, avspärrningsplasten tagits bort och ambulansmän transporterat henne vidare, kom en barnfamilj skrattande och stojande och tog plats med sitt parasoll och sina handdukar exakt på den plats där kroppen nyss legat .

Ingen som inte var där en kvart tidigare kunde ana att någons liv var till ända, att någon anhörigs värld rasat - utan allt snurrade på som om ingenting hänt.

När vi sedan kom till vårt hem ljuva hem, låg ett brev på bordet med besked av den sort man vet ska komma men ändå inte vill förstå.

Min mormor tyckte att hennes 87 födelsedagar var tillräckligt och somnade in.

Ett långt och på många sätt ganska hårt liv. Från Arbetsläger under andra världskriget till flyktingförläggning på Citadellet, sedan hårt arbete ända fram till pensionen. Överallt där någon behövde hjälp fanns hon . Mottot var Kan man, ska man och man kan.

Under detta liv fick hon också begrava tre av sina fyra barn. Två av dem, mina morbröder, dog vid förlossningen och den enda dottern, min mor, gick bort i cancer vid 55.

En stark kvinna var hon, mormor Marta, som aldrig en gång beklagade sig över sitt öde utan såg en möjlighet i allt.

Det känns märkligt...tomt... men mottot är kvar

Kan man, ska man och man kan!

PS! Ring mormor!