Efter en första halvlek som åtminstone fläckvis var bra , kom en andra utan mycket att glädjas åt. ExBoISaren Emir gjorde 1-0 och jag tror att han njöt extra mycket eftersom delar av ”vår” klack, kallat honom hora varje gång han sprang förbi. Alla hörde inte det och i sådana fall är det förståeligt att man uppfattade honom som provokativ och avogt inställd.
Klockan blev så småningom Alve, men i mitt tycke inte tidigt nog. Han gjorde ett, inte vackert, men dock mål, och vi slapp undan skammen att åka hem alldeles utan poäng..
Likt en struts med diskalkyli hoppas jag på mirakel men en liten realistisk jävel i mig fattar att den tjocka tanten börjat värma upp. Det andra, icke nämnbara scenariot, vill jag dock ännu inte formulera med bokstäver.. Många andra har predikat det i veckor & månader men det finns alltså de som fattar långsammare.
Läste i ”toggeboisbloggen” http://toggebois.blogspot.com/ lite tankar kring vårt gemensamma intresse. Alltid påläst, saklig och ickefel&syndabockssökande. Han målar vackra möjlighetsbilder i futurum och ägnar liten tid åt att fördöma och klandra. Tack för det!
Frustrationen har annars brett ut sitt fula tryne så till den milda grad att man knappast ens orkar kverulera på forum. ” Klubbgeisten” tycks vara ..död Återstår att se när vi får möta änglarna.
Och då menar jag förstås de blåvita, som ska bli ett steg på vägen, mot den final mot Kalmar som jag önskade inför lottningen . Mirakel sker...
Funderar på hur det skulle vara att skriva om sig själv i tredje person, som en del bloggare gör..
Ursula tycker det känns konstigt, så det skall Ursula överlåta åt dem som känner att det funkar för dem.
Hjärtat???
Än slår det!